Som en liten påminnelse om att allt löser sig
Hej på er! Just nu sitter jag med en konstig klump i magen. En blandning av ångest som har ersatts med en lättnadskänsla fast inte riktigt lösts upp än.
Kursen vi har läst/läser nu den första delen av terminen (Botanik och Växtkännedom) är nog den roligaste och mest intressanta kursen jag någonsin läst. Ha då i åtanke att jag har 15 års studier i bagaget varav en kandidatexamen. Jag tror det är en kombination av flera saker. Att jag bor där jag vill bo i en fin lägenhet med trädgård, studerar ett ämne jag brinner för, åker till Sveriges vackraste universitetsområde, har superfina klasskompisar i min nya klass (helt galet att så många fina människor kan hamna på samma ställe) och en fantastiskt duktig föreläsare som gör ett informationstungt ämne lekfullt och spännande!
Dagen jag skriver det här sitter jag i soffan under en filt i min nya favoritoutfit (Ett par herrunderställsbyxor, en underställströja i merinoull och raggsockar… varför görs sånna här kläder om det inte är socialt accepterat att gå utanför dörren i dem?! Haha)
Tidigare idag så var det omtenta på växtkännedommen där vi efter bara en månad skulle kunna stava och identifiera 200 växter på latin. Halva tentan var avklarad sedan tidigare men just latin-delen, med att lyckas få 85% av växterna rätt är näst intill omöjligt om man är tankspridd som jag. Av något mirakel (stjärnorna alignade, karman återbetalades och någon botanisk gud hörde min bön – allt i kombination) så fick jag EXAKT de poäng som krävdes för godkänt.
Men innan jag visste det hade jag dock suttit i 40 minuter i ett hörn av tentasalen, skrivit alla kombinationer av latinska ord jag kunde komma på för att se om något av det såg rätt ut och tittat runt på alla mina klasskompisars uppgivna ansikten (som säkert speglade mitt eget) där de satt utspridda i salen, innan jag gav upp, lämnade salen och sen började lipa inför ett par tjejer i klassen då allt kändes så hopplöst och jag visualiserade hur jag i December (nästa omtenta-tillfälle) försökte memorera latin istället för att baka lussebullar och göra ljusdekorationer.
Men då vår föreläsare är en ninja och rättade alla proven på ungefär 1,5h så hann klumpen i magen bara precis bildas (jag kan ha hunnit spendera timmen i bilen på vägen hem med att gråt-sjunga till radion…) innan ångesten ersattes av glädjen och lättnaden av att ha klarat det! På poängen! Att det sedan lös en regnbåge utanför fönstret på eftermiddagen ser jag bara som en bekräftelse på att någon typ av högre naturmakt hade med detta att göra. Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget men kände att det kan vara skönt att ventilera även detta.
